Tanzania - Volontärarbete
Efter en tid i Tanzania har vi nu samlat nog med intryck, och fått tillräckligt bra internetuppkoppling, för att kunna skriva vårt första blogginlägg härifrån. Det kommer att handla om våra två första veckor här, då vi volontärarbetade. Dagarna var tuffa, både fysiskt och psykiskt.
Från början var planen att vi skulle volontärarbeta på förskola på förmiddagarna och barnhem på eftermiddagarna. Men tyvärr märkte vi tidigt att planering inte var afrikanarnas starka sida. ”This is Africa” är en av flera ursäkter. `”Pole pole” ett annat för; ingen stress, ta det lugnt.
Istället spenderade vi vår första vecka på Kaloleni Nursery School. En mycket enkel skola för barn mellan 5-8 år som antingen är föräldralösa eller har föräldrar med låg inkomst. Vår uppgift är främst att assistera och avlasta läraren som är ensam med 60(!) barn åt gången, men även att hålla i egna lektioner och då främst matte och engelska. Inlärningstekniken skiljer sig otroligt mycket från vad man är van vid då nästan alla lektioner är uppbyggda på samma sätt; Läraren säger något som barnen sen härmar efter i kör ett antal gånger och sen skriver alla barnen av det som står på tavlan, exempelvis bokstäver, ord eller mattetal. Hur som helst är det otroligt inressant och givande att få vara med och påverka det lilla vi kan. Förresten så börjar vi fatta varför alla lärare i alla år tjatat om ljudvolymen och arbetsro, var vi verkligen så högljudda när vi var små?
När det är rast hinner vi knappt blinka innan det sitter 10 barn fastklistrade på varje arm, krigandes för att få mesta möjliga hudkontakt. I början höll vi på att dö men efterhand har vi vant oss och nu är de mest söta. Väl ute samlas vi på en liten cementplan där barnen visar sina skills i shake bootiebootiebootie( ja sången går så, och ja dom är bara max 8 år!) haha så det gäller ju och hänga med! Vi har lärt ut dom lite, enligt oss, mer passande( men kanske tråkigare?!) ”huvud, axlar knä och tå och” klappa händerna om du är riktigt glad”. Raketen samtidigt som vi räknar till tio var en annan snilleblixt som gjorde succé.
Den tyngsta dagen var förmodligen den när vi efter förfrågan hjälpte läraren att göra en film om skolan och området. Han ville ha filmen för att visa människor vilket stort behov av pengar de är i. han sa, ”ja kanske till och med skulle skicka den till regeringen”. Vi började filma i skolan och gick vidare till en enorm soptipp. Han berättade att människor går hit för att hitta mat och plast/glasskivor som de kan sälja. ”Det är väldigt vanligt att barnen går hit efter skolan”, fortsatte han. Stanken var fruktansvärd, och han nämnde även hälsorisken detta innebar.
Vi fortsatte vår promenad genom byn och hälsade på familjer och främst äldre kvinnor som tagit på sig en slags roll att ta hand om föräldralösa barn. Läraren berättade vilken situation de levde i och att dom ofta kommer till skolan för att försöka få hjälp ekonomiskt. Tyvärr finns det inga pengar att hjälpa till med. Det enda man kan göra är att de slipper betala skolavgiften.
Det mest gripande och psykiskt jobbiga mötet var när vi fick hälsa på hemma hos trillingarna som vi kallar dem. Det är tre små underbara systrar som är söta som dockor och flitiga i skolan. 5 år gamla bor de hos en äldre kvinna eftersom deras mamma dog en dag efter födseln. Med små halvtrasiga, rosa, matchande flipflops springer de runt och leker, vill kramas och hålla handen. Kvinnas ansikte var slitet och trött. Hennes ögon förmodligen drabbade av någon typ av starr men hennes leende stort och vänligt. Tagen av situationen fick vi fram ett ”Bless you” och hon svarade med att hon önskade oss allt gott i livet, med framtida giftermål och familj( där ser man). Till sist förklarade läraren(som översatte från swahili) att hon ville ge oss en gåva. Hon gick in i uthuset där man kunde se en ko, och kom ut med en livs levande tupp som hon band ihop benen på och räckte fram till oss.
Vi kollade på varandra och båda tänkte samma sak; ööööhhh, vad gör vi nu? Läraren tittade på oss och sa lite diskret på engelska ”Ni måste ta emot den annars blir hon väldigt ledsen”. Oh shit tänkte vi, för det första så var ingen av oss speciellt sugen på att döda och plocka fågeln, för det andra så känns det otroligt dumt när hon själv behöver den tusen gånger mycket mer än oss. Vi försökte på ett vänligt sätt säga att vi knappt vet hur man dödar den och att vi hellre vill att hon behåller den. Läraren tyckte det var konstigt när vi berättade att hemma i Sverige köper man kycklingen död och förpackad i plast klar att tillaga. Hur som helst så såg hon fortfarande glad ut och gav oss tre stora kramar var innan vi gick.
På fredagarna har vi försökt få till en liten mysstund där vi första gången delade ut två pennor och ett block var och andra gången en godispåse. Sista dagen fick vi en kram av alla barnen och trots att vi inte vart här så länge så var det jobbigt att åka därifrån. Jobbigt för att man känner sig otillräcklig och vill göra mer, men också för att vi kommer sakna de små vildarna.
Trots misären dessa människor lever i med trasiga hus, smutsiga kläder och knappt mat för dagen så finns hoppet kvar. Det kan man se, i deras ögon och på deras leende. Och även om vi inte kunnat förändra någons vardag eller livssituation så har vi fått vara delaktiga och dom har gett oss en viktig inblick och en insikt som vi alltid kommer bära med oss och försöka förmedla i tron om en bättre framtid.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
// Sanne och Kristoffer
När vi hälsade på trillingarna var de väldigt glada att se oss! De sprang i full fart mot oss och hoppade upp i våra famnar.
