Nu har vi även fått tummen ur handen och nu så här kvällen innan hemresa kommer äntligen en uppdatering från vår resa i Australien.
Vår resa genom Australien har lidit mot sitt slut och vi kan ju säga att nerverna har fått sig en rejäl omgång på våra dumdristiga äventyr. Planen var att ta sig från norr till söder längs östkusten och efter två nätter i norra Cairns(som btw bjöd på en supermysig strandpromenad- perfekt för en löprunda:D) var det dags för vår "Live aboard" -dykresa ut till stora barriärrevet. Vi möts av ett gött gäng flummiga dykinstruktörer och en kock som gjorde världens godaste chokladkaka! Och vilken upplevelse det var, kära nån nått så fint! För er stressade själar där hemma är detta verkligen nått som rekomenderas, det måste vara den bästa terapin någonsin. Nått man däremot inte ska testa på om man är rädd om nerverna är att dyka på natten. Här byts lugn och harmonisk
hakunamatata simning ihop med sköldpaddorna i det ljusturkosa vattnet ut mot en panikartad dödsångestattack i det kolsvarta djupet omringad av hajar!
Vi som kom med inställningen att hajar bara finns på Australiens västkust. Pfffft - man kanske borde läsa på lite innan man hittar på sånt här strunt istället för att bara lyssna på vad folk säger! På första mötet säger instruktören; Och håll nu utkik, har ni tur ser ni hajar, sköldpaddor och rockor. Vänta nu lite här, vi tittade förvirrat på varandra, sa han hajar?! Spola tillbaka en stund, hur hamnade hajar och tur i samma mening? Sagt och gjort visst fick vi se hajar, små som tur var men ändå. På dagen kändes dom mindre farliga då låg dom mest och sov eller slösimmade omkring. Det värsta var som sagt på natten då man riktigt såg blodtörsten i ögonen som lös när man bländade dom med ficklampan. Och när mörkret la sig kom även dom större bestarna fram- nu snackar vi 2-2,5 meter långa grey reefsharks som cirklade runt oss. Herre gode gud, vid det här laget förstår ni hur hög pulsen var. Instruktörerna sa att dom var vegetarianer och det kan man ju tro på så mycket man vill, för med lite efterforskning på internet så visar det sig att dom här oskyldiga "vegitarianerna" visst har tagit sig en liten mumsbit på lite människokött trots allt. Inte för att det var mer än ett par dokumenterade fall men ändå, ni kan ju tänka er att man flög upp ur vattnet fortare än kvickt när det var över iallafall. Detta var en upplevelse som är coolt att ha gjort men som aldrig kommer bli gjord igen,punkt. (Som ni nu säkert förstår är det den kvinnliga halvan av oss som skriver den här delen av inlägget, den andra hälften hade som vanligt sitt lugn i välbehåll och var mest stolt och glad när vi kom upp till skillnad från en annan som var nära bristningsgränsen!)
Men för att återgå till den där harmoniska delen av dykningen så var ju faktiskt majoriteten av dyken vi gjorde helt fantastiska! Här kom vi ännu närmre sköldpaddorna som bara slänger ett öga på en när man simmar brevid och verkar inte alls bry sig(eller så undrade dom väll vad det var för idiot som följer efter). Och revet är verkligen som en målning, det är så fint så man vet inte vart man ska ta vägen! Kolla bara bilderna:
Vi hittade Nemo!
Efter några dagar på sjön med ett gött gäng var det då dags att hämta vår campervan! Denna skulle bli vårt hem i de närmsta 4 veckorna i vår färd längs med östkusten från Cairns
till Sydney. Det fanns kyl, vattentank och gasspis. Och eftersom Australien har så mycket natur och öppna områden blev ju då campingar och annat trams överflödigt. Men vi kom inte långt med "Pärlan" ,som vi döpte vanen till, innan vi upptäcker att 5:e växeln ständigt hoppar ut. Men vi krigade på i ett par timmar och kom fram till vårt första och mest misslyckade stopp. När vi rullar in i den lilla byn Daintree, som skulle ha krokodilsafari och andra coola grejor, känns det som om vi kommer till en spökstad. Klockan är 18:00, det är kolsvart, och alla människor har gått och gömt sig. Vi ställer oss på centrumsparkeringen och det är inte en människa i sikte. Till slut kommer det fram en person. Det visade sig vara den närliggande campingens manager och han var den
årets största idiot. Några fina citat från denna härliga karl: "Att sova på parkeringen är olagligt, gör ni det blir det böter, och gör ni det igen blir ni utvisade ur landet", vi säger att vi inte tänkt sova på parkeringen, "Säkert, vi stänger om 10 minuter och jag har inte personal för att sitta och titta om ni kör härifrån eller inte.". Eftersom det var vår första natt och vi var lite osäkra på var man kunde sova efter hans hot så kände vi oss lite tvingade att bara sova där tills dagen efter. När vi betalat de sura pengarna till managern säger han "Det är en otrolig tjänst jag gör som ger er service såhär sent, klockan är ju 20:30, det här är ju löjligt!" säger han. "Jag vill bara fortsätta min kväll nu så kan ni kan få info av mig imorgon". Det första vi gjorde dagen därpå var att maxa därifrån!
Pärlan 1!
Vi har små storys om nästan varje ställe vi var på under resan längs med kusten och kan ju tyvärr inte berätta om alla! Men vi kan säga såhär, alla andra Australiensare har varit otroligt trevliga, hjälpsamma och sociala! Vi har dessutom haft otroligt mycket bättre sovplatser. Redan morgonen därpå vaknade vi upp på en fin strand med vackra fridlysta stenar :) (Se bild) Efter att ha bytt ut Pärlan mot en med fungerande växellåda fortsatte färden, nu med La Perla Dos!
Vi åker vidare mot vårt nervpirrande stopp i Mission Beach! Här skall fallskärmshoppningen ske! SÅ NICE! När vi kommer på morgonen välkomnas vi av receptionisten som ger oss ett formulär att fylla i. Här stod lite standardfrågor om personuppgifter, adress och hälsa. Den senare delen blev lite mer intressant då det står: " Att hoppa fallskärm är en livsfarlig aktivitet och människor har och kan dö!", det skrev vi glatt under på! :) Vi fick sedan en säkerhetsgenomgång av en gubbe på ca 75 bast! Han var riktigt stabil och berättade mer om hur vi skulle posa för att få rätt bilder än hur vi skulle undvika skador.
I bussfärden påväg mot flygplatsen börjar nerverna sätta igång och Sanne frågar Kristoffer konstant, "är du nervös nu då?". Kristoffer skakar på huvudet och började bli det först när vi kom till vårt lilla mesiga propellerplan med en genomskinlig plastskiva som dörr, nu händer det! Tänk er nu att ni ska flyga någonstans.
Ni har precis lyft och i det läget när bilarna precis börjar se ut som små små prickar. Där, ungefär så högt, skulle vi kasta oss handlöst ut. (3500 meter). Sanne satt längst fram och frågar nervöst, vi är väll inte först?! Nejdå säger instruktören lugnt, i ett desperat försök till att lugna ner nerverna som numera började visa sig i både tåriga ögon och darriga händer. För visst visar det sig att det är den mest uppenbart skrajaste bruden som ska slänga sig ut först. Dom drar upp den där plastskivan till dörr och nånstanns här blev nog alla andra döva av ett skrik så gällt att kristall skulle spricka. Benen hänger utanför planet, one, two, three! Och här kommer dödsångestattack nummer två på resan. Man voltar i luften med fötterna åt alla håll, kinderna fladdrar som på en
springande bulldog, skriker som en stucken gris och tror på riktigt att någonting är fel. Varför utsätter man sig för sånt här är ju frågan? JO för känslan man fick när fallskärmen väcklas ut och du inser att du överlevde! Kära nån vilken kick, här svävar man uppe bland molnen och ser marken långt därnere. För den känslan skulle vi göra det tusen gånger om! Här kommer några gobitar från denna hatälskade upplevelsen:
Laddar upp med en redig frulle, man vet ju aldrig kan vara den sista!
En taggad Koffe och mindre taggad Sanne...
Här nånstanns fick nog den stackars grabben allvarliga hörselskador...
Tummen upp för överlevnad!
/S&K
Vår resa genom Australien har lidit mot sitt slut och vi kan ju säga att nerverna har fått sig en rejäl omgång på våra dumdristiga äventyr. Planen var att ta sig från norr till söder längs östkusten och efter två nätter i norra Cairns(som btw bjöd på en supermysig strandpromenad- perfekt för en löprunda:D) var det dags för vår "Live aboard" -dykresa ut till stora barriärrevet. Vi möts av ett gött gäng flummiga dykinstruktörer och en kock som gjorde världens godaste chokladkaka! Och vilken upplevelse det var, kära nån nått så fint! För er stressade själar där hemma är detta verkligen nått som rekomenderas, det måste vara den bästa terapin någonsin. Nått man däremot inte ska testa på om man är rädd om nerverna är att dyka på natten. Här byts lugn och harmonisk
hakunamatata simning ihop med sköldpaddorna i det ljusturkosa vattnet ut mot en panikartad dödsångestattack i det kolsvarta djupet omringad av hajar!
Vi som kom med inställningen att hajar bara finns på Australiens västkust. Pfffft - man kanske borde läsa på lite innan man hittar på sånt här strunt istället för att bara lyssna på vad folk säger! På första mötet säger instruktören; Och håll nu utkik, har ni tur ser ni hajar, sköldpaddor och rockor. Vänta nu lite här, vi tittade förvirrat på varandra, sa han hajar?! Spola tillbaka en stund, hur hamnade hajar och tur i samma mening? Sagt och gjort visst fick vi se hajar, små som tur var men ändå. På dagen kändes dom mindre farliga då låg dom mest och sov eller slösimmade omkring. Det värsta var som sagt på natten då man riktigt såg blodtörsten i ögonen som lös när man bländade dom med ficklampan. Och när mörkret la sig kom även dom större bestarna fram- nu snackar vi 2-2,5 meter långa grey reefsharks som cirklade runt oss. Herre gode gud, vid det här laget förstår ni hur hög pulsen var. Instruktörerna sa att dom var vegetarianer och det kan man ju tro på så mycket man vill, för med lite efterforskning på internet så visar det sig att dom här oskyldiga "vegitarianerna" visst har tagit sig en liten mumsbit på lite människokött trots allt. Inte för att det var mer än ett par dokumenterade fall men ändå, ni kan ju tänka er att man flög upp ur vattnet fortare än kvickt när det var över iallafall. Detta var en upplevelse som är coolt att ha gjort men som aldrig kommer bli gjord igen,punkt. (Som ni nu säkert förstår är det den kvinnliga halvan av oss som skriver den här delen av inlägget, den andra hälften hade som vanligt sitt lugn i välbehåll och var mest stolt och glad när vi kom upp till skillnad från en annan som var nära bristningsgränsen!)
Men för att återgå till den där harmoniska delen av dykningen så var ju faktiskt majoriteten av dyken vi gjorde helt fantastiska! Här kom vi ännu närmre sköldpaddorna som bara slänger ett öga på en när man simmar brevid och verkar inte alls bry sig(eller så undrade dom väll vad det var för idiot som följer efter). Och revet är verkligen som en målning, det är så fint så man vet inte vart man ska ta vägen! Kolla bara bilderna:
Vi hittade Nemo!
Efter några dagar på sjön med ett gött gäng var det då dags att hämta vår campervan! Denna skulle bli vårt hem i de närmsta 4 veckorna i vår färd längs med östkusten från Cairns
till Sydney. Det fanns kyl, vattentank och gasspis. Och eftersom Australien har så mycket natur och öppna områden blev ju då campingar och annat trams överflödigt. Men vi kom inte långt med "Pärlan" ,som vi döpte vanen till, innan vi upptäcker att 5:e växeln ständigt hoppar ut. Men vi krigade på i ett par timmar och kom fram till vårt första och mest misslyckade stopp. När vi rullar in i den lilla byn Daintree, som skulle ha krokodilsafari och andra coola grejor, känns det som om vi kommer till en spökstad. Klockan är 18:00, det är kolsvart, och alla människor har gått och gömt sig. Vi ställer oss på centrumsparkeringen och det är inte en människa i sikte. Till slut kommer det fram en person. Det visade sig vara den närliggande campingens manager och han var den
årets största idiot. Några fina citat från denna härliga karl: "Att sova på parkeringen är olagligt, gör ni det blir det böter, och gör ni det igen blir ni utvisade ur landet", vi säger att vi inte tänkt sova på parkeringen, "Säkert, vi stänger om 10 minuter och jag har inte personal för att sitta och titta om ni kör härifrån eller inte.". Eftersom det var vår första natt och vi var lite osäkra på var man kunde sova efter hans hot så kände vi oss lite tvingade att bara sova där tills dagen efter. När vi betalat de sura pengarna till managern säger han "Det är en otrolig tjänst jag gör som ger er service såhär sent, klockan är ju 20:30, det här är ju löjligt!" säger han. "Jag vill bara fortsätta min kväll nu så kan ni kan få info av mig imorgon". Det första vi gjorde dagen därpå var att maxa därifrån!
Pärlan 1!
Vi har små storys om nästan varje ställe vi var på under resan längs med kusten och kan ju tyvärr inte berätta om alla! Men vi kan säga såhär, alla andra Australiensare har varit otroligt trevliga, hjälpsamma och sociala! Vi har dessutom haft otroligt mycket bättre sovplatser. Redan morgonen därpå vaknade vi upp på en fin strand med vackra fridlysta stenar :) (Se bild) Efter att ha bytt ut Pärlan mot en med fungerande växellåda fortsatte färden, nu med La Perla Dos!
Vi åker vidare mot vårt nervpirrande stopp i Mission Beach! Här skall fallskärmshoppningen ske! SÅ NICE! När vi kommer på morgonen välkomnas vi av receptionisten som ger oss ett formulär att fylla i. Här stod lite standardfrågor om personuppgifter, adress och hälsa. Den senare delen blev lite mer intressant då det står: " Att hoppa fallskärm är en livsfarlig aktivitet och människor har och kan dö!", det skrev vi glatt under på! :) Vi fick sedan en säkerhetsgenomgång av en gubbe på ca 75 bast! Han var riktigt stabil och berättade mer om hur vi skulle posa för att få rätt bilder än hur vi skulle undvika skador.
I bussfärden påväg mot flygplatsen börjar nerverna sätta igång och Sanne frågar Kristoffer konstant, "är du nervös nu då?". Kristoffer skakar på huvudet och började bli det först när vi kom till vårt lilla mesiga propellerplan med en genomskinlig plastskiva som dörr, nu händer det! Tänk er nu att ni ska flyga någonstans.
Ni har precis lyft och i det läget när bilarna precis börjar se ut som små små prickar. Där, ungefär så högt, skulle vi kasta oss handlöst ut. (3500 meter). Sanne satt längst fram och frågar nervöst, vi är väll inte först?! Nejdå säger instruktören lugnt, i ett desperat försök till att lugna ner nerverna som numera började visa sig i både tåriga ögon och darriga händer. För visst visar det sig att det är den mest uppenbart skrajaste bruden som ska slänga sig ut först. Dom drar upp den där plastskivan till dörr och nånstanns här blev nog alla andra döva av ett skrik så gällt att kristall skulle spricka. Benen hänger utanför planet, one, two, three! Och här kommer dödsångestattack nummer två på resan. Man voltar i luften med fötterna åt alla håll, kinderna fladdrar som på en
springande bulldog, skriker som en stucken gris och tror på riktigt att någonting är fel. Varför utsätter man sig för sånt här är ju frågan? JO för känslan man fick när fallskärmen väcklas ut och du inser att du överlevde! Kära nån vilken kick, här svävar man uppe bland molnen och ser marken långt därnere. För den känslan skulle vi göra det tusen gånger om! Här kommer några gobitar från denna hatälskade upplevelsen:
Laddar upp med en redig frulle, man vet ju aldrig kan vara den sista!
En taggad Koffe och mindre taggad Sanne...
Här nånstanns fick nog den stackars grabben allvarliga hörselskador...
Tummen upp för överlevnad!
/S&K
Kommentarer
Trackback
