.

Vad vi hade hört, var Tulum stället med mayaruiner vid havet, finaste stränderna, och lite turister. Lät som ett paradis, vilket det också var- men Tulum kom att ge oss ett mycket starkare avtryck än bara det.

Sugna på att utforska dom berömda stränderna redan första dagen lånade vi ett par cyklar av hostelet vi bodde på, Casa del sol. Detta var verkligen ett "Mi casa es su casa" ställe där resande folk från hela världen samlades för att tillbringa natten, umgås, spela musik, eller tillbringa tiden i sin hydda för att försöka bli kvitt enveten feber- som i vårt fall (men som nu är borta, tack och lov!). Jepp, ni läste rätt vi bodde i en hydda! Hela stället hade lite djungelbokenkänsla och på nått sätt lyckades det faktiskt att charma oss rejält!

Riktigt skön personal var det också. En snubbe som hela tiden höll på att kalla oss amigos. Och en jättego mayadam! När vi kom till hostelet gav hon oss "The grand tour", helt och hållet på spanska! Vi lyckades snappa upp delar av vad hon sa iaf. Varje morgon lagade hon frukost till oss och hon tyckte väldigt mycket om att prata med oss. Det kanske var för att vi för det mesta hade ett stort leende, nickade och sa Sí, sí.

Hur som helst så hade dom cyklar vi kunde låna, kanonbra idé tänkte vi, bara att följa kartan-busenkelt! För er som har hört historien om Koffes inbyggda kompass vet ju hur bra den oftast funkar, och hur missvisande den ibland kan vara. Man börjar se en trend här- vi hyr cyklar, är astaggade på att komma fram fort, cyklar med full fart, tror oss veta exakt och cyklar alldeles för långt innan vi upptäcker att vi är helt totalt fel ute. Låter det bekant? Tror nämligen vi hade samma öde nångång, nånstanns i Paris också? Jaja, när vi kom fram var det oavsett värt varenda svettdroppe- vi hade kommit till paradiset. Känslan när man har kämpat i en och en halv timme(!!!), kommer till en helt tom vit sandstrand med turkost vatten, ställer cykeln vid en palm och slänger sig i havet, ni förstår ju- det är magi!

Mayaruin nummer två på resan, Tulum, hade en annan exotisk känsla. Inte alls lika nånga turister som på Chichen itzá och att se gamla stentempel blandat med vita strändar och kristallklart vatten var riktigt fräckt. Kul att man också fick ta sig en liten vandring genom jungel för att komma fram. Extra kul att det var feta meterstora (inklusivesvensen då) ödlor längs med stigen. Hela området kryllade av dem.

Men det som kommer att vara det absolut starkaste minnet från Tulum är våran utflykt till Coba. Fräcka tempel och fina stränder, men framförallt ett gripande besök i en mayaby.

Playa Paradaiso:

Rubriken säger det mesta. Sagolik strand som National Geographic utsett till fjärde finaste i världen! Och den fick vi för oss själva! Inte helt fel.

Coba:

Mitt i jungeln, den stora jungeln, där ligger Coba! Grym guide hade vi, hans mun gick så sjukt snabbt, helt galet! Turen gick inte bara på engelska utan även på spanska och tyska. Utöver detta kunde han tydligen mayaspråket också. Galen kille.

Staden hade tydligen haft 50.000 pers. Uddevalla size ;) Men bara 5 % var utgrävt, resten ligger i jungeln. För att komma fram till pyramiden som är med på bild kunde man ta sig genom jungeln på olika sätt. Gå 20 min, hyra cykel eller ta en cykeltaxi. Slapp som man var efter lunchen satte vi oss och den stackars lilla mayaindianen på ca 50 kilo fick trampa fram 160 kilo svensk fläskfilé. Vi hörde och kände flåset i nacken!

Att klättra upp i pyramiden var en otrolig upplevelse. Tunga steg upp, men väl värt det. Därifrån har vi en grymt vacker utsikt med jungel så långt ögat kan nå.

Mayaby:

Vi kommer ner i ett buskage, här finns två hyddor av lera och trä med halmtak, hundar i svält, inhängnade rådjur och en familj på 15 syskon. Flickorna i familjen har klätt upp sig i vita klänningar med blommor för vår skull. Här får vi reda på att barnen får gå i skolan, men bara tills dom är 12 år- sen väntar oftast graviditet vid 14 års ålder och resten av livet ägnas åt arbete. Första tanken som slår en; hur kan dom leva så här? Men trots detta som i våra ögon ses som ett fruktansvärt lidande lyser det genom glädje. Här lever dom på känslan av att föra traditionen av deras förfäder vidare, och på deras läppar fanns stora leenden.

Det helt klart starkaste mötet var med en liten kille, Edmundo. Vi hör något som prasslar i buskarna bakom oss, vänder oss om och ser dom bruna små ögonen och det osäkra ansiktsuttrycket.Tankarna gick direkt på Mowgli, människovalpen ni vet. Nyfiket kommer han fram och visar hur vi ska klappa rådjuret. Vi frågar om han vill vara med på kort och det vill han. Leendet spred sig över ansiktet när han fick se sin avbild på Iphonens skärm. Oförglömligt.

Detta är en upplevelse som kommer följa oss resten av livet, ett avtryck som föralltid kommer påminna oss om att känna tacksamhet och glädje. Den här familjen klarar att hitta lycka, vara stolta över sina liv och traditionen dom för vidare. Här finns det mycket att lära av. Vet inte hur mycket vi kan förmedla genom texten, men för oss var detta ett sant wakeup-call!



Mi casa es su casa!


Jungelgeorge!


Vår härliga Mayadam!


Tequila har karies säger mayadamen och skrattar, kattrackarn rörde inte en fena trots hennes ryck i morrhåren- snacka om slagen krigare!













Bilder från mayaruinerna i Tulum!


Paradise!


Vi hann även med ett dopp i en cenote(underjordisk vattengrotta) och sjönk som sten i det kalla vattnet!


Coba!


Amazing!


På samma ställe stod hövdingarna och pratade till sitt folk !


Snacka om breathtaking, vilken känsla!


I'm the king of the world!


Vårt besök hos mayafamiljen.


Familjens trädgård där det fanns allt från inhängnade råddjur och vildsvin till tama tvättbjörnar.




En hängmatta tar 3 veckor att göra och säljs för 175kr.


En nyfunnen vän.


"Instead of thinking about what you're missing, try thinking about what you have that everyone else is missing."
Mahatma Gandhi

Fred och kärlek/ S&K